Gröna rummet

Ett förlag har börjat sända mig böcker, vilket får betraktas som trevligt. Mer än ögat ser och Ögat över månskäran tillhör godingskaran, medan Boktjuven fått mig att tveka både en och annan gång. Nu har dock en hoper bloggare hej och hå tokhyllat boken och nog fanken har den överösts av hurrarop världen över också. Så ok, jag läser vidare. Jag behöver knappast återge innehållet – men förhålla mig till det tänker jag banne mig göra. Såhär: hur evighetsstor massa (populär)kulturella uttryck behandlar andra världskriget? Jo, en vansinnigt stor. Jag vågar inte skriva oproportioneligt stor, därtill är mina krigshistoriska (för att inte tala om de samtida) kunskaper alltför begränsade, men jag har svårt att begripa och oreflekterat ge mig hän åt detta grävande i en och samma humanitära katastrof när vi ju FORTFARANDE, IDAG, står mitt i en brinnande värld. Jag hör själv till de indoktrinerade:[infoga bättre ord, använd inte indoktrinering eller propaganda, det är starka grejer dethär] var besatt av Hitler redan i årskurs tre och läste för första gången Alan Bullocks biografi vid 12 års ålder. Sen skrev jag specialarbeten om förintelsen på olika skolnivåer och såg Schindler’s list gång på gång och grät tills jag fick näsblod. Nu undrar jag bara: vart tog den övriga världen vägen? Om vi ska ”lära av historien” och det tycker jag verkligen), skulle åtminstone jag vilja lära mig mer om finska vinterkriget, Vietnam, första världskriget, korstågen, 30-åriga kriget, Rwanda, you name it – ni ser, jag har ingen koll. Större delen av min historieundervisning (som skett dels i skolan och dels på fritiden, under intagande av diverse böcker och filmer) har ägnats åt andra världskrigets vansinne.

Dessa mina invändningar undantagna måste jag ju, främst tack vare en facebookdiskussion och kommentarer hos Alwilda under gårdagen ändå falla till föga och om inte hylla, så åtminstone gratulera Zusak till det lyckade berättargreppet. (Inledningsvis morrade jag och såg tydligt för mig hur sagde författare redan såg alltihop filmatiserat och i nästa sekvens sig själv på en eternellt skrattande promenad till banken. Fast sen kom jag på att han säkert har ett american gold card eller något sånt och inte behöver gå till banken, så där försvann den putslustigheten. Tydligen har förf även släktingar som bott i Tyskland under nämnda period.) När jag nu i svinottan passerat s. 455 kan jag med andra ord sälla mig till de som fallit pladask – men, nota bene!, inte utan invändningar! – för såväl språkbehandling som protagonisten och hennes kärva fosterföräldrar. Och naturligtvis även för alla de människor som flickan, Boktjuven, möter på sin väg mot döden. För så är det: vi ska alla dö någon gång.

Återkommer kanske.

Hörrni, köp inte boken. Den är väldigt tjock och kommer bara att trängas med alla era andra böcker om Europa under perioden mellan 1930- och 1950. Låna den i stället på bibblan (så att vi som jobbar där slipper våndas över all plats den tar i hyllan). Och köp nästa mastodontsmaskiga roman som behandlar en (barn-)hjälte som klarar sig undan 1970-talets fasor i, låt säga, Chile? Nej, det finns, mig veterligen inte ännu. Det väntar ännu på att bli skriven.