Utläst är Katrionatrilogin (konstateras med sorg) och nu är det hej och hå realism så det stänker om det. I Bögslungan (bara namnet!) konfronteras jag med ca 135 oh så lättlästa sidor, vilka på alla sätt utgör kontrasternas kontrast ställd mot dahling Isfågeln på mastiga 409 sidor. 
Jag vill inte gärna betrakta mig som en förlorare, men känner mig manad av inre maror att härmed göra ett erkännande. Håll er i hatten och ta emot! (citat Philemon Arthur and the Dung – det har varit oroväckande tyst om dem på sistone.) Ty nu, gött folk, säger jag som det är, rätt och slätt:
ARGH vilket pucko jag var som vältrade mig i navelskådarböcker under tonåren. Om jag så mycket som ens låtit bli att fnysa åt de böcker som jag då betraktade med den ovetandes allrasom mest nedlåtande och i efterhand riktigt pinsamma attityd, skulle jag kort och gott ha haft enormt mycket lättare att tillgodogöra mig all den kunskap om krig och konflikter samt den inneboende (o)logiken i desamma som jag senare tillskansade mig genom hårda ansträngningar vid universitet. Låt mig säga såhär: god fantasy har liknande funktioner för förståelsen av mänskligheten som latin har för inlärningen av språken; fantasy kan i sina bästa ögonblick sägas utgöra ett slags universalspråk som beskriver [håll andan, människor!] v-ä-r-l-d-e-n. I fantasygenren (borde väl använda pluralformen, under benämningen gömmer sig som bekant – för den invigde – en plethora av subkategorier, länder och strömningar) ryms allt. Nej, jag är inte påverkad av droger. Endast en kopp Yogi Sweet Chili samt obligatoriska filen-mackan-bananen har slunkit innan dessa mina läppar. Jag säger: Läs Isfågeln. Jag kallade de första två delarna för ”typ Egalias döttrar i fantasyform” och står i viss mån fast vid det. Fast katböckerna är så mycket mer än en kritik mot patriarkat och kapitalism. Som grädde på moset tronar en vansinnigt envis och hey säkert värsta skitsnygg daltös som väl inte ser så mycket ut för världen, men är på god väg att rädda densamma.
Visst kunde jag skriva mer – om Midnatt, Lu och Simon. Varför talar jag alls inte om Daniel? Jo, serru, det är det som är grejen: jag är på ovanligt gott humör idag och erbjuder just DIG en läsning alldeles fri från spoilerande recensioner.
Hupp, nu blir det andra bullar.
