tillika omläsning 9 och 10, tillika knytnävsslag no. #3 och #4. (Öv-ri-ga om-läsn-ing-ar och knytnävs-slag)
Ja, visst är det så att många tonårsböcker handlar om hemska vidrigheter. Jag har precis läst om ännu två stycken: Odjuret av Ally Kennen och Bryta om (som jag var i det närmaste besatt av i höstas – håller den fortfarande för förra årets bästa ungdomsbok) av Åsa Anderberg Strollo. Wow, inser nu att Bryta om fick Stora Läsarpriset 2007 av fina Bokcirklars läsare ganska nyligen. Hurra! Läs segerintervjun, där vi bland annat får veta att det kanskekanske kommer en ny roman av Åsa Anderberg Strollo snart, här.
För att snacka knytnävsslag: Kennens Stephen har förmodligen utsatts för en hel del sådana – fysiska som psykiska. Nu bor han i sitt n:te fosterhem med allt vad det innebär; bland annat i form av lillkillen som hängivet ser upp till fosterbrorsan. Jag associerar en smula till min-2006-års-favorit, Yatzy (instämmer f.ö. med Stina Sigurdsson som skriver: ”Men att historien inte är ny betyder förstås inte att den inte kan berättas igen. Och trots att temat är välbekant känns inte boken gammal.” Fast till skillnad från SS tror jag inte att orsaken ligger i det ständigt aktuella temat, utan bejublar i stället Eegs stilistiska förmåga – hoppsan, detta blir en lång parentes om ett helt annat knytnävsslag, nåja, jag går vidare och skriver om Odjuret). På hemsidan läser jag att förfs barndomshem ”Throughout her childhood [...] was a foster home to many children and teenagers” – och det märks att hon är väl förtrogen med livet i en fosterfamilj. Den snaskiga djävulen i mig kan inte låta bli att undra om boken till viss del är självupplevd; att Ally=Carol. För bokens äldsta dotter Carol är verkligen skickligt gestaltad – på gränsen till direkt vidrig. Vad är då Odjuret? Är det idiot-Carol som ständigt lurar och sätter dit Stephen? Eller ett spöke under sängen som genast försvinner om Carol kommer och lyser med ficklampan i lille Stephens rum? Nej, något helt annat, något mycket rysligare… Äh, ett slags självbiografi (i periferin) eller ej – a damn good book* är det minsta jag kan skriva om Odjuret. Läslig för såväl vuxna som yngre.
Så till Augustpris- och Slangbellan-nominerade** och *** Bryta om. Mycket har redan sagts och skrivits om denna oerhört gripande (jävla klyschjävel) ochraktigenom totalförbannade bok. I min lilla röda, dvs den helt och hållet analoga läsdagboken, skrev jag 5/10-07:
Minna 16 år, med psykotiska älskade mamma – Minna med kampen i den nya skolan, Minna med den slitna glasskartonen som i smyg fylls med skolmaten, Minna med Eddie den jävlen som trots allt är trygghet. Minnas öde skär hårt och vidrigt bestämt in i min jävla välordnade vardag AAAAHHH. Så nyanserat om kontrasterna och så förfärligt att jag nästan inte står ut – till slutligen, när katastrofen (och därmed även katharsis) är ett skriande faktum. Å, så vackert det är då. Lättköpt slut? Knappast. Men ett hopp om ljusning.
I likhet med knytnävsslag no. # 1 avslutas boken med en välbehövlig lista över ställen till vilka utsatta barn och ungdomar kan vända sig.
Det är nu allt jag skriver denna förmiddag. Jag har ju ett jobb också. Som jag trivs med. Igår var det till exempel alldeles underbart ljuvligt.
* för att, i likhet med några andra, parafrasera en viss stilig FBI-agent…
** kommer inte att kunna närvara vid debutantdagen, buhuuuu!
*** nödvändig läsning för både yngre och äldre, dammit
