Mellan de täta trädstammarna skär den snurrande kniven rakt genom den tjocka dimman. Den rör sig snabbt och tungt och vägen mellan mig och min jägare är kort och så slår den till och rammar honom, sätter sig fast i honom djupt inne i hans hjärta, ända till skaftet slår den in. Det finns inget blod som sprutar, det finns inget skri. Han segnar långsamt ner mot marken och lutar sin ärrade kind mot en bred och skrovlig rot.
Så är mitt minne.
Om jag nu nödvändigtvis måste ange ett sifferbetyg här (vilket jag naturligtvis inte är tvungen till men kom igen, vi låtsas!) får det bli 8,5 av 10. Leran, fukten, blodet och ärren samt den blinkande skylten med bokstäverna som tänds en efter en, T-O-K-I-O-B-A-R gör mig, i kombination med det ohämmat strukturerade, smygroliga språket och gravallvaret, kort och gott bedårad. Talar förstås om prisade Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo. Eller Gud.
För oh, vad jag älskar Kapitel 1. Hur skall jag beskriva denna roman som redan fått en hel del (i högsta grad välförtjänt) uppmärksamhet? Det kanske blir navelskåderi för hela slanten i stället, personligt och klibbigt, men sluta läsa om du mår illa, jag ber dig göra något annat, för här:
jag har i min ägo en egenskap jag nästan vill kalla pervers: egenskapen heter faibless för dessa ordkrånglande unga flickor, gärna i tonåren eller ännu yngre, beskrivna av/intagande följande författares hjärnor och händer: Beate Grimsrud, Monika Fagerholm, Anna Jörgensdotter, Mirja Unge, Carina Rydberg (särskilt Nattens amnesti), Vigdís Grímsdóttir (Flickan i skogen) med flera vilkas namn jag inte kan få för minnet just i detta nu*. Flickorna, damerna, brudarna som (just det, borde läsa Här av Kristín Ómarsdóttir, för oh så Gud hjälpe mig I och II föll mig på läppen) liksom går vilse men både behåller, utvecklar och förstärker sin kraft, såväl bildligt som i verkligheten. Jägaren och den jagade och vice versa, temat återkommer i alla mina favoritböcker. För här talar vi märg-och-ben-böcker, ofta oroande i sin samtidighet
-
jag måste läsa Kärlek kärlek hurra hurra, se bara.
För övrigt tog det en kvart att betala en simpel penna idag. Skönt att jag inte längre är en hetsig typ utan leende. Vad annat skulle jag göra? På pendeln konstaterades följande: rader som måste strykas under. I väskan: kvitton, tre anteckningsböcker och två almanackor samt en novellsamling, nycklar, plånbok och ett trasigt hänglås. Men ingen penna. Telefonen låg i hemmet och kunde därför inte tjäna som tillfälligt anteckningsblock. Frustration. Vid IKEA: Bokia. Men kassaproblem. Väl pennförsedd hade jag totalglömt allt som skulle nedskrivas.
Men detta är inte en skog min vän detta är parken min park.
* Det kanske bara är bra, för vad skulle en evinnerlig name dropping tjäna till?
