Så brukade en av mina favoritfigurer i barndomstevens Solstollarna* utbrista, käka lite wienerbröd och åka hem till Danmark. Så utbrast även jag idag igår efter lunchen, när jag hade smällt ihop Det här är allt. Och såhär då:
I sin nya och sista (ungdoms-)bok tar Chambers ett helhetsgrepp om den samling som brukar kallas för Danssviten. Många** av de teman och litterära grepp som behandlats i de föregående delarna (se bland annat dessa inlägg) återkommer i Cordelias bok – ett projekt som påbörjas när berättarjaget, den nittonåriga Cordelia Kenn, fått veta att hon väntar en liten flicka. Ni som ”inte vill veta hur det går” dvs är livrädda för det som i vår amerikaniserade värld kallas för spoilers kan förresten hoppa över att läsa denhär texten, för jag är inte av den uppfattningen att handlingen tillhör bokens främsta förtjänster.
Sex och sexualitet. Javisst återkommer Chambers till sin fascination för sex. Sex, sex, sex. Och jag håller med: sex är spännande! Jag är för övrigt mycket nyfiken på hur denhär boken kommer att tas emot av kritiker. En uppburen författare med en mängd kritikerrosade böcker bakom sig skriver som äldre man om sex ur en ung flickas perspektiv, allra helst om en ung flicka som möter en äldre man (s. 515 bl a) – känns det igen? Döden. Mamman är död och Cordelia bor växelvis hos sin far, växelvis hos moster Doris. Relationen yngre-äldre. Cordelia närmar sig och blir snart vän med engelskläraren Ms Martin – Ms M – Julie. Andlighet och sökande. Med Julie övar Cordelia meditation. Skrivande och läsande. För boknördar med skrivarambitioner lär stora delar av Cordelias kuddbok vara av stort intresse. Denna tonårsflicka som fullkomligt älskar att skriva är i det närmaste besatt av det och skriver långa metastycken om just skrivandet. Cordelia älskar även Shakespeare och refererar ibland nästan maniskt till hans verk. Naturen. I dethär fallet TRÄD. Triangeln: pojke-flicka-pojke. Här något förändrad: Cordelia – Will – Arry (och, när Will lämnat C: Cordelia-Arry-Cal). Musik. Cordelia spelar (klassiskt) piano och älskar oboeisten Will. De ägnar många timmar åt spelande (och OH så pirr-underbart det är i början, när…) Kärlek. Hela tjocka svämmande romanen är sprängfylld av kärlek. Ett av de vackrare partierna beskriver Cordelias vänskap med underbara, fina Izumi (”Jag kysser bort din ledsenhet”). Och så vidare.
Hur mycket i boken är förresten Cordelia och hur mycket är Aidan? Inte bara ett avsnitt (men jag tänker särskilt mycket på s. 587 och däromkring) låter misstänkt likt det Aidan Chambers själv sa*** (i dethär fallet om hans behov av att äga, inte låna, böcker). Jag börjar alltmer hålla med en av stammisarna på jobbet när han säger att boken känns som ett hopkok av Chambers rester. Jag blir aldrig helt övertygad om att det är Cordelia som för talan. I stället drabbas jag av lite besvärliga känslor kring Chambers ambition att ”lära känna Quinnan”. Jag menar HEY – mystifiera inte kvinnor! Män är inte från Mars – lika lite som kvinnor är från Venus.
Samt: jag kan inte låta bli att tänka på Nick Hornbys Slam. Kan inte utveckla det närmre nu, för här är det andra grejer på gång.
Och slutligen: Chambers gapar över för mycket. Boken blir alltför lång och disparat. Visst kommer den att finna läsare som slås till marken helt och hållet och som kommer att bibla (som i göra-den-till-bibel, inte bibliotekifiera den) den rakt av, men för mig känns det trots allt för ofärdigt. Jag tror mig förstå tanken: här har vi en tonårsflicka som, och här kan jag inte låta bli att morra vid minnet av föreläsningens rätt pisstråkiga syn på mäns/kvinnors tänkande, aldrig lyckas färdigställa sitt samlade material eftersom döden kommer och knasar till det. Visst blir det ostrukturerat – men den avsedda autenticitetskänslan uteblir åtminstone hos mig. När det sedan i slutet visar sig att ‘boken sammanställts’ av två efterlevande (varav en är engelsklärare och oerhört bevandrad i litteratur) känns den på tok för spretig.
Skönt är detta: alltigenom boken håller Cordelia strikt på att hennes skrivande skall vara privat. Visst: hon skriver sms, mail, lappar, brev, listor och andra saker för att kommunicera – men allt det hon skriver i sin kuddbok och det hon senare tänker sig ska bli en hemgjord bok till dottern sker bak lyckta dörrar i allsköns privatliv. Dvs hon sitter inte på ett internetcafé och bloggar. Cordelia skriver för hand eller på sin laptop, aldrig så att hon syns, aldrig så att det syns. Bloggosfären är ett icke-existerande faktum i Cordelias och Aidan Chambers land.
Hejdå!
* fast mest av allt älskade jag Sångbåten.
** alla?
*** under den förfärliga föreläsningen
PS: Visst är Cordelia ett ovanligt snyggt namn? Jag upptäckte det först i Buffy the Vampire Slayer. Och här får jag blomma ut i en Cordeliaorgie: ovanstående text nämner namnet 15 gånger.
