Gröna rummet

I syfte att försöka begripa mitt icke-engagemang* i Innan jag dör tar jag mig härmed i kragen: VARFÖR BLEV JAG BESVIKEN OCH NÄSTAN PROVOCERAD AV LÄSNINGEN?

1) besviken blev jag eftersom A - boken tokhypats på en hel del ställen och på andra åtminstone tyckts om i betydelsen gillats och B - smaken av Tillträde till festen hade ännu inte lämnat min oh så läshungriga skalle.

2) provocerad - av den enkla anledningen att Downhams debut klassificeras som vuxenlitteratur och därmed ernår en långt mycket högre status än exvis Tillträde till festen, Bryta om, Skuggan av den randiga vargen, Nu heter jag Nirak, i viss mån även Solveig Olsson-Hultgrens lovely serie om systrarna Andersson med flera godbitar som i bokhandlar och på bibliotek placeras på ungdomsavdelningarna dvs i skymundan dvs i skamvrån dvs “De är inte riktig litteratur”. Men vad skiljer ungdomsboken från vuxenboken? I I ungdomsrevoltens tid - svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968 (1990) definierar Lena Kjersén Edman ungdomsboken såhär:

” i allmänhet [...] en episkt-realitisk genre, där berättelsen är centrerad kring en tonåring. Ofta är det fråga om jag-romaner för att författaren, inifrån, med en ungdomslig jargong, ska kunna teckna identitetskriser och/eller samlevnadsproblem.” (s. 9)

Jahapp. Där hamnar mig veterligen en hel hoper böcker som i nuläget lanseras som vuxenromaaaaner. Ett eller flera exempel vore kanske på sin plats, men nu är det klämdag och JOBB dvs jag håller mig till barn- och ungdomsavdelningen. Jag kollar heller inte i Vivi Edströms Barnbokens form (1980), ety den är utlånad. Ulla Lundqvist noterar dock i sin Tradition och förnyelse - svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (1994) att:

“Huvudpersonens/personernas ålder brukar vara ett kriterium, men det är inte påtagligt: flera av åttiotalets ungdomsromaner har centralgestalter i tolvårsåldern eller yngre. En och annan gång för jag också in barn- eller ungdomsböcker som av förlag och bibliotek klassificeras som vuxenböcker [...]: även här är gränsdragningen ofta godtycklig”. (s. 16)

Den godtyckliga gränsen, alltså. Frustrationen hos mig - som en och annan gång stött på s.k. vuxna låntagare som trots sin uppenbara nyfikenhet på somliga titlar vänder då jag visar dem till ungdomsavdelningen - är stor. Varför förblindas av klassificering, kategorisering och placering? Också i bloggosfären finns en hel del misstro mot ungdomslitteratur - vilket är mycket sorgesamt men naturligtvis även förståeligt, då många av bloggarna (haha, ordet är ju som fiskarna; bloggaren eller det bloggade - fiskaren eller den fiskade?) förmodligen råkat ut för litterära stolpskott vars form gör vem som helst, åtminstone mig, kräkfärdig. En, antar jag, allt annat än ny tanke: Borde biblioteken/bokhandlarna kanske ha separata hyllor för bruksböcker respektive litterära verk? Vem avgör i så fall litterariteten inom pärmar som ofta är förvillande lika? (Nej, jag antar att somliga redan anser att biblioteken är hårda gatekeepers som nogsamt håller de illitterära texterna långt bortom sig.) Hoho - här kan vi snacka kanondebatt på hög eller kanske snarare låg nivå! Endel bibliotek har numera särskilda hyllor för den kategori låntagare som kallas för “unga vuxna”. Där borde (och så sker) crossover-litteraturen hamna. Om vi ställer i ordning en sådan här kommer jag för övrigt att kräva mumin- och VLMF-böckernas självklaraste förstaplacering där, trots att de är (något ännu värre än ungdomsböcker, nämligen) BARNböcker. Jag vill sträcka mig så långt som att låta allålderslitteraturen få ett eget signum. Men vad? Några förslag?

[Uppdaterat: Ja, här kom jag ju inte fram till några revolutionerande slutsatser. Besviken och provocerad blev jag kanske inte så mycket på/av Downham som på kringliggande omständigheter.]

AJÖKEN!

* nåja, jag blev onekligen tagen av XXX:s öde (och visst var det storslaget, hemskt och allt detdär, samt: jag gav den nog inte totalt odelad uppmärksamhet, jag menar: hur lätt är det att hindra ett hungrigt Ka från frukostfilen?) men jag har svårt att se det exceptionellt F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A med den.