En stammis på Flaskposten är finfin på dethär med att få mig att tänka om. Jag gnällde i förra inlägget och i kommentarer på Flaskposten över min nuvarande läsning av Naomi Noviks Hans majestäts drake. Hon dvs stammisen dvs Ida A skrev detta vackra, som liksom försökt ta sig in i min skalle tidigare under dagen men som jag envist och fantasyföraktande (jag föraktar visst allt nuförtiden - vad har det tagit åt mig?!) pressat ner, långt bortom medvetandet: ”Sedan tycker jag att författaren (Novik) har löst det så snyggt med att göra boken riktig i den tid den utspelar sig, med de åsikter om vad kvinnor klarade och skulle göra, men att hon lyckas kasta omkull den så att de får moderna möjligheter iallafall!” Ida A – du är grym!
Jag orkade, till skillnad från Ida, inte läsa vare sig Eragon eller uppföljaren, men har läst en hel del annan fantasy de senaste åren (snarast ett måste om man ska klara vår profession…) och kommit att vänja mig vid och i vissa fall gillat det. Drakväktaren, Purpurdraken, Drakryttaren, Skämmarserien, Katrionasviten och inte minst Bläcktrilogin har jag -för att nämna några – uppskattat och i det närmaste älskat. Men det hela höll på att stupa när jag i höstas läste Drakens bok. Fy för den lede, vilken seg historia! Och så nu, då, Hans majestäts drake, som jag, mycket tack vare sagda Ida A, kommit att uppskatta efterhand. Jag är glad att jag inte gav opp på s. 70 (vilket jag brukar göra när jag ej står ut) utan tragglade mig igenom evinnerliga historier och dialoger och tjafs för att hamna i det intressanta som uppstår när Laurence upptäcker att det finns kvinnor som är flygkaptener och att de går iklädda byxor som helt skamligt visar benen!
Fortsättning följer…
